Hur fortsätter man att leva?

Kan vi snälla prata om vad som händer efter cancer, hur man fortsätter leva efter det att läkaren uttalat orden du är frisk!? Jag överlevde min cancer, och det är jag oerhört glad och tacksam för. Men att ta mig dit jag är idag, nu sex år senare har varit en fruktansvärt svår väg, kantrad med ömsom hopp och tvivel. Och på många sätt har den varit mycket mer påfrestande än vad den faktiska sjukdomsperioden var.

Under de tre första åren efter cancern var jag nog ganska mycket definitionen av en solskenshistoria. Jag var hon som överlevt cancer. Hon som var glad, tacksam över livet och odödlig. Hon som gick ut i världen med ett leende och delade med sig av sin historia.
När jag var arton spekulerades det om att jag fått återfall, det hade synt fläckar på mina lungor vid den senaste återkontrollen. Att bli medveten om sin dödlighet på ett sådant brutalt sätt igen förde med sig så oerhört mycket smärta. Vetskapen av vad ett återfall skulle innebära slog så hårt. I tre månader gick jag med detta, innan jag till slut kunde andas ut –  det var inget återfall. Men den tiden var början till vem jag är idag.

Det har gått ytterligare tre år, jag är tjugotvå. Idag vet jag att jag aldrig kommer att bli fri från min cancer. Jag är frisk, och till och med friskförklarad sedan ett halvår tillbaka. Men cancern kommer trots det alltid att vara en bestående del av mitt liv. Det är inget jag kan undvika eller bortse från. Jag lever med ångest till följd av cancern. Dagar när jag inte orkar lämna sängen för livet gör så fruktansvärt ont, och jag inte vet ifall jag någonsin kommer att le igen. Jag har upplevt panikångestattacker och jag ligger ofta vaken om nätterna med tårar rinnande längs kinderna. Jag har tvingats till insikten att cancern är något som jag måste lära mig leva med. Det är ingen positiv insikt att veta att jag aldrig kommer att tillåtas gå vidare och glömma. Men det är en viktig insikt. För det är antagligen det första steget mot någon form av acceptans. Men kanske vill jag inte glömma? För det är den jag är idag, och det är jag stolt över.